Mastloppet (2014-07-15)

[Mobilscanning] Det traditionsenliga mastloppet, tillika Morastmästerskap! Reglerna är enkla – valfri bana, kortast tid vinner. Först på plats valde jag bort A3 och därmed de båda längsta banorna. 6,2 km kändes inte på något sätt för kort, varken före, under eller efter loppet. Ett fall framåt man väl säga. Orienteringsmässigt satsade jag först och främst på noggrannhet. Höll någoorlunda tills jag tappade koncentrationen till sista kontrollen. Nedrans! Men det räckte ändå för att inkassera mästartiteln. Yabbadabbadooooh!
1. Börjar optimistiskt, men kommer snart in i ett område med branter överallt, vilekt förvirrar mig enormt. Skärper till mig och letar mig fram. Inte så dumt ändå för där och då insåg jag att jag måste satsa ordentligt på karta och kompass.
2. Börjar enligt plan, sedan är jag lite illa ute i mitten när jag prioriterar framkomlighet framför full koll. Det ordnar upp sig och jag avslutar med större noggrannhet.
3. Bestämmer mig för att nyttja stig och ta kontrollen från öster trots att det blir en S-kurva. Genomförandet i stort sett enligt plan.
4. Första gången i livet jag siktat på en gräns, hittat den och nyttjat den! Gubben kan ta till sig ny kunskap! I stort enligt plan.
5. Bestämmer mig för att ta stora sänkan in mot kontrollen från söder. I stort enligt plan. Börjar bli mallig nu.
6. Bra koll ända in i ringen. Där ett litet riktningsfel som kostar sekunder.
7. Bra koll! Gillar linjen på slutet. Inte många extra meter andra halvan.
8. Bra tills jag kommer upp på sista höjden. Inget tydligt att utgå ifrån och får inte riktigt till kopplingen mellan karta och terräng. Tiden rullar iväg innan jag hittar rätt. Men ingen katastrof.
9. Utgången inte hundra. Tänkte inte gå söder om branterna i början. Inte mycket att bråka om efter det.
10. Jaha, då kommer plötsligt koncentrationsdippen. Av någon jämra anledning börjar jag tänka på fotboll, närmare bestämt VM-finalen. Obegripligt att jag kutar iväg så långt pt fel håll. Läser in mig i surdraget vid branterna, men osäkerheten och tröttheten gör att jag hamnar snett och får stanna upp igen. Klockan tickar, men när teorin (korrekt sådan) väl är på plats räddar jag fint och kan begränsa katastrofen till fem minuter.
11. Ingen spurt.