Jubileumsdubbeln (2014-05-11)

Jaha, då skall vi se var vi har varit idag. Ingen ide att gräma sig, går man in i en tekniskt krävande medeldistans med grundtanken ”idag skall vi pröva att höja farten” så får man nog vackert kvittera ut en eller två ”Nu-är-det dags-att-gå-till-toppen-för-inläsning”-bommar.
Förbluffas redan vid startpunkten över den enorma fart som gubbarna i samma startfålla håller och då har jag knappt tittat på kartan själv. Riset verkar inte bekomma dem och jag försöker höjda tempot och bryter därför direkt första budet: ”Jag måste veta vart jag skall” Litar på att det skall ordna sig när jag får kontakt med vassen där framme men tolkar kartan helt fel och tror att jag är i kanten på det gröna längre åt sydväst och att jag skall upp i en sänka. Springer upp i en sådan och letar reda på en punkthöjd men ingen kontroll naturligtvis. En serie fruktlösa inläsningsförsök under stigande stress blandad med uppgivenhet. När jag väl hittar kontrollen så ser det inte alls ut som jag tänkt mig, inte alls. En stödkurva hade suttit fint i mina försök att tolka kurvbilden men förmodligen har kartritaren bedömt att terrängen för finskuren.
2 och 3 gör jag bra och är fina exempel för att bedöma ungefär vilken fart jag kan hålla. Snabbare än så är för svårt för mig.
Sen har vi nästa kalldusch och här vet jag inte riktigt vad som har hänt. När jag slår på diket i det gröna så är min första tanke exakt rätt: Jag har tappat riktningen. Kollar kompassen flera gånger men får diket till att gå i N-S riktning och blir irriterad över att det inte är inritat. Försöker använda det gröna för att bedöma var jag är och springer runt i det och letar höjd som inte finns innan jag ger upp och springer upp på en topp. Läser in mig men misslyckas: Tror att jag är på den gula toppen i SV. Missar därför kontrollen men ser fältet nedanför. Återigen är terrängen ett mysterium för mig när jag tar kontrollen. Mycket otillfredsställande eftersom jag inte har den ringaste varför jag vek av in i det gröna och att jag faktiskt försökte bestämma dikets riktning flera gånger utan att lyckas. Kan det ha med kompasshusvridningen att göra?
Kontroll fem är en petitess men den skall ju tas ändå. Finfin kurshållning till sexan och beslutsam stämpling och så vidare. Bra höjd blick på sjuan gör att kroken blir minimal.
Sen har jag det svårt utför och det är kanske därför jag missar det givna vägvalet vänster. Tvärs över lockar inte så jag sätter fart i högeromfattning, för stunden ignorerande det gröna problemet längre fram. Plötsligt visar sig grönt vara riktigt mörkgrönt och jag sätter igång och klättrar och springer på skrå för att komma undan och det går inte fort. Trött blir jag också.
Nio bjuder på klassiskt slarv med kontrolldefinitionen. Finns det en brant så försöker man ju med den.
På 10, 11 och 12 lyckas jag sätta putten bestämt i bakkant vilket ger lite flytkänsla som för stunden raderar ut ettan och fyran ur sinnet. Skönt.
13 var inte lätt att hitta en bra spår till men jag bestämde mig snabbt för en plan och exekverade den fläckfritt. Flytet fortsätter till dess målvittringen vid 14 smolkar bägaren med en krok vid radiokontrollen. Kunde nog ha ägnat kompassen två sekunder extra när jag rundade det gula så hade det ordnat sig.
Förlorade vägspurten till 100 mot en ung tjej men tog igen det på målrakan. Hoppas hon van några sekunder på kampen också.

Stänger därmed vårsäsongen. Det är tydligen svårt i den här sporten att vet om man blir bättre, står och stampar eller degenererar. Just nu har jag ingen aning.