Novembertävlingarna långdistans (2013-11-10)

Jag har verkligen respekt för distans. Om jag vet att det kan vara så att det drar ut mot två timmar då får jag lov att ta sats mentalt . Idag var det blåsigt och rätt så kyligt till starten, kanske mest för att det droppade lite. Det är knepigt med glasögon och lupp naturligtvis men det blev bättre även om det inledningsvis både blev droppar och imma i uppförsbacken till kontroll tre.
Efter att ha glidit runt i nya skorna under gårdagens medel tog jag Egils råd och knöt om dem efter uppvärmningen. Alltså hade jag konstant fortsmärta så fort jag satte ned endera foten 112 minuter. Hur löser man det? Med ankelskydden på är detta inget problem men med bara strumpor går det utmärkt att rotera foten i skon vi skrålöpning OCH ha den för hårt åtdragen. Hmmmm?
Första utflykten var ned till järnvägsbron. Trodde självklart att det var en undergång jag letade efter, till och med när jag tillslut såg bron. Visste precis var jag var när jag gick över det gula men sen måste jag svängt oavsiktligt vänster och tappat kompassen. Tokigt. Tror att jag lurade P-O också. En och 45 tappade jag på det. Rätt mycket faktiskt.
Bra höjdkurvsläsning in till nian för att vara jag. Utgången från tio var väl mer än lovligt passiv. Värderar den till en minut. Till 16 övervann jag för engångsskull min inre kompass och lät den i plast bestämma, det brukar löna sig.
Vid 16 började energin ta slut. Då hade jag sprungit i 64 minuter så det är väl som det brukar. Beslöt att ta och vila hjärnan på stig ett tag men vägen till stigen var jag inte så noga med. Rundade ett mindre berg i onödan. Det är nog en minut det också.
In till 17 liknande jag mest en zoombie. Som om något hällt kall sirap inte bara i benen utan i huvudet också. Sen blir terräng och karta lite otydligare och jag får sakta ned vilket passar fötterna bra. 21 håller på gå helt på tok men med lite tid på sig (ungefär 2 minuter) så reder hjärnan ut det. Felet begås redan när jag kommer ned på stigen. Rätt är att följa den fram till den diffusa sankmarken. Det for genom huvudet men tappades bort. Mest för att jag där kom på att jag tvingats vika kontrolldefinitionen i starten för att få plats med den i hållaren och därför inte alls var nära målet vilket jag räknat med sen några kontroller tillbaka. Vilken obehaglig överraskning.
Till 24 går det superlångsamt. Det beror på att jag springer på en stor sänka som jag tycker bara måste finnas med på kartan men så är det inte så tillslut fortsätter jag i rätt riktning bara.
En hel del missar och krokar men inget grövre så jag får skylla den dåliga kilometertiden på att det var många kontroller och lite halt. Eller var det skoknytningen? Trött blev jag i alla fall en timme efteråt. Rejält. Så där en 90 minuters ansträngning känns som en rimlig övre gräns just nu.