Grymnatta (2013-04-12)

Massor av flow i skogen igår natt vilket indikeras av att jag inte hade en tanke på att ta dricka efter 55 minuters löpning och halva banan avklarad!
En smärre chock att vika upp första kontrollen. Bara att hantera kartan för att se hela i ljuskäglan var svårt. Och på det kom paniken. Inga självklara alternativ anmälde sig. Siktade på stora fältet och väl där kände jag att det var läge att gå runt. Väg förbi vätskan och upp på åker. Snöpuls funkar inte om man har nittio minuter löpning framför sig. Försöker i kanten. Lerpuls är ännu värre än snöpuls. Försöker hitta stigen inne i skogen bredvid. Kör rakt in i ett granplantage och parkerar. Känns lite larvigt att åka genom hela stan, klä upp sig i trikåer, springa en kilometer ut i dimman och sen stå ensam stilla i ett risigt buskage och liksom inte hitta ut. Tränger mig tillbaka till snöpulsandet och hittar en bra stig åt nordväst. Tappar stigen men går försiktigt rakt på kontrollen. Euforiskt vacker den där staven som hänger där och siffran är rätt också! Gör misstaget att kolla klockan. 26 minuter och en kontroll av 13 avklarad. Men eftersom där inte är några lampor runtikring får jag för mig att jag gjort ett bra vägval vilket är helt fel slutsats men som ändå ger självförtroende att dra vidare.
Letar mig omsorgsfullt till tvåan utan större bekymmer. Kartan verkar vara användbar idag. Till trean tar jag fel på ett stigkors och hamnar på sniskan och för långt. Står och kliar mig i huvudet när Ola blåser förbi med några uppmuntrande men ack så informationsfattiga ord. Nu kommer en hel serie lumor och jag får problemet huruvida de kommer från trean eller är på väg till. Tar självklart fel och fullständigt ologiskt beslut men hejdar mig efter 50 meter och vänder upp och tillbaka. I det här läget känner jag mig inte så skarp.
Till fyran däremot är jag felfri om än omständlig. Ser en plan över toppen till femman men genomförandet fallerar när jag tar fel på topp men det reder upp sig. Till sexan får jag sällskap och har inte kraft att stå emot utan låter mig påverkas. Hittar en annan kontroll och gissar på fel kontrollpunkt. Nästa gissning gör att jag hittar både kontrollen och en haningetröja som sitter på Moa. Fast hon är försvunnen innan jag hinner hälsa. T
Lite sur efter missarna så skruvar jag upp löpningen till sjuan trots att jag fattar att det här är en riktigt lurig kontroll. Håller summarisk koll på stigarna med en farlig ”det får gå som det går” attityd. Det kanske blir så efter 75 minuter och 7 km nattlöpning men det går kanonbra och kontrolltagningen hör till en helt annan division än de tidigare. Jag är faktiskt trea på sträckan trots egen vald väg och navigering. Bestämmer att jag skall minnas den här kontrollen längre än de andra.
Ut från sju så kullkastas den utmejslade planen av en tveksam is som breder ut sig. Har redan gått igenom en gång och har en bultande smärta i höger skenben. Springer runt och tappar därmed riktningen men räddas av stensäkert torp med mur innan jag fastar i ytterst besvärligt sly-snö blandning. Jobbigt men ger mig tid till kartkontakt och säker tagning av kontrollen.
Vid nian är det jag och ett halvt dussin H21 som letar liten sänka i en labyrint av sänkor, alla lika. Massor av testosteron och noll kartläsning.
Sen vidtar den farliga delen av banan. Om jag varit arrangör skulle jag varit rejält nervös över denna delen. Ned från nio, fram till 10 och halvvägs till 11 är det brant, vasst, trångt, högt, halt, mörkt och förrädiskt. Hualigen.

Resten är okomplicerat fast en krampkänning i vänstervaden sätter färg på spurten.
Förutom kontroll sju tar jag med mig att jag behöver göra lite justeringar i hårdvaran. Två lampor, en till kartan och en för terrängen. Pannbandet fasttejpat i lampställningen. Fixa en lampställning. Resårerna skumpar för mycket. Lägg av brillorna på natten och kör bara med luppen. Behöver en utan repor.
Som det nu är måste jag stanna och vinkla ned lampan vid noggrann läsning och det håller ju inte.