Mila by Night 1 (2012-11-14)

Djävulsk sport det här! I tolv kontroller gällde det att orka hålla fart och försöka att inte trilla omkull. Sedan kom den trettonde…
Men fram till dess var uppgiften alltså att hänga på tåget, kanske försöka plocka någon enstaka placering i någon passage och samtidigt försöka hålla lite koll. Ingen tid för vägval eller egen orientering. Inte som jag mäktade med i alla fall. Löpmässigt höll jag hyfsat bra i terrängen, speciellt uppför, men så fort det blev stig eller ännu värre någon vägsnutt så rann de iväg framför och svischade förbi bakifrån. Förstår mig inte på hur folk kan och orkar tempoväxla!
Till och från hade jag kontakt med P-O, eller i alla fall visuellt med P-O:s rygg. En gång vädrade jag morgonluft när han plötsligt bara var tio meter framför och jag kunde sega mig närmare. Då plötsligt fick jag in en gren under höger snörning oh föll som en fura. När jag kom upp var ryggen borta och höger fot kraftigt åtsnörd. Tog ett par hundra meter innan skosnöret hade normaliserat sig. Fick sen Hannas rygg på vägen mot andra vägtunneln och boet. Vi hade samma gaffel och följdes åt ett par kontroller.
Men sedan kom kontroll tretton. Plötsligt inser jag att de framför glider alldeles för långt åt höger. För första gången under loppet slår orienteringsgudarna till på allvar! Nöjd och lite stolt att upptäcka det lugnar jag ner, släpper ryggarna och väljer egen riktning. Oron finns dock där att det är jag som är ute och cyklar. Antagligen därför som även jag hamnar för långt till höger. Branten jag tar mig fram till saknar kontroll! Är egentligen tämligen säker på var jag är, men vetskapen om att gänget framför gick betydligt mer till höger skapar ångest. Till slut litar jag dock på mig själv och tar mig mycket tveksamt ner till kontrollbranten. Den ligger precis där den ska! Bara ett litet, litet pytteproblem. Även denna brant saknar kontroll! Då tappar jag fattningen och hjärnan slutar fungera. Jag gör ingenting! Vad finns att göra? Jag känner mig så säker på att vara rätt som situationen i mörkret medger. Men det innebär att jag förkastar alla handlingsalternativ och hamnar i limbo. Räddas av en annan löpare som dyker upp, svär, vecklar upp kartan, kollar definitionen och muttrar att vi skall ha näsan, inte branten. Det var det jag borde ha gjort! Inte stannat vid att svära. Bomtiden motsvarade i det närmaste de tre minuter jag var efter P-O i mål.