25mannakorten (2012-10-07)

Något att skratta åt. Man får ju bjussa på det sägs det. Kolla sånt fint säkerhetsavstånd jag håller till ringen på tvåan. Så här gick tankarna: "Jag springer till vänster om stenbrötet, nu måste jag komma ihåg att jag ligger till vänster. Nu tittar jag upp. Vilken fin sikt det är så här på hösten. Där framme har vi en kulle. Den verkar finnas med på kartan också. Super! Då skall jag runda den. Vad konstigt långt jag verkar ligga till vänster. Där har vi min kulle (nästa kulle). Uppe på den ser det gult ut. Och där ligger en sten. Då skall sankmarken vara till vänster om den. Men här finns ju inten sankmark? Inte ens nära? Jag har nog spurngit förbi. Prövar att backa. Nähä ingen sankmark här heller. Om vi skulla ta oss en närmare titt på den den där stenen. Och hur är det med rastret. Ja där är ju en del ris. Springer lite framåt igen. Fast det sluttar ju ned på högersidan, det kan ju inte vara rätt. Kolla, där borta är en väg. ojoojoj. Jag är alldeles för långt. Nu måste jag tillbaka en kulle. Bäst att springa nedför Och där har vi en kulle. Bäst attspringa upp. Men vilken stor kulle det här är. Och här har vi en sten till som skule kunna passa. Fast höjden är lite stor va? Var kan jag vara? Det här tredje kullen skulle kunna stämma och då skall jag ända dit bort. Här är kontrollen. Gisses." En åtta minuters utflykt.
Sen var det då åttan. Utgången var väl inte så genomtänkt men vid stenbrottshålet efter drygt halva hade jag full koll. Vad som händer sen kan jag inte redogöra för. Alls. Kanske tappar jag tumgreppet. Fyra minuter till.
Till sist kan man se att det inte går så fort idag. Det beror på att jag sprang med ett och ett halvt ben. Att trycka ifrån gick bra med båda men det var bara höger som ville låta sig lyftas fram. En liten försmak av hur det kan komma att se ut om jag har turen att få hålla på med det här på ålderns höst. En lätt vaggande framfart och väl till vänster på upploppsrakan för att inte vara i vägen.