Sommarserien (2012-07-10)

Nu måste jag ta ett giant leap forward inför O-ringen. Just nu är jag helt ur slag. Att jämföra med att tappa svingen i golf. Tror fortfarande i teorin på den norska kompasstekniken men i praktiken är den förödande. Till första börjar jag rätt försiktigt och säkert. Ser Egil som startade rejält före försvinna till höger ut i perifering när jag är vid kontrollen. Sånt oroar en far. Stämplar och drar med självförtroende mot tvåan. Vet var den skall sitta och börjar lägga upp planen för trean i mening att göra en aggressiv och snabb kontrolltagning. Då dyker Kerstin upp och svarar på tilltal. På valiska. Där bryts min tankebana likt en sprängd linebanevajer. Mina sista vaga ideer om var jag är störtar som kabinen mot avgrunden utom räckhåll och utan skyddsnät. 4 min tar det att få nån rätsida på eländet. Skakar av mig det och sätter med förnyat självförtroende av mot trean. Springer hyfsat fort och läser bra, har full koll när jag till sist lämnar kontakten med stigen och börjar helt omotiverat ta höjdkurvor. Skälet till det går inte ens att gissa. Rätt hade varit att gå till rock bottom kärret, springa ut i dess sydöstra hörn och plocka rackarn därifrån. Så gör jag också till slut. Sen rullar det på i några kontroller. Sexan är inte någon katastrof men jag glider i sidled och lägger alldeles för mycket tid och ansträngning på att komma till rätta med detta. Behöver helt renovera kompassgångstekniken. Sjuan är ett bra exempel på att det rätta är att kombinera stråk med punkt till punkt teknik. Kan inte bara ha en sträng på fiolen. Sen har vi åttan. Vilket skämt. Strategin var kul om än inte självklar men genomförandet är bland det sämsta som skådats på senare tid. Återigen så är riktningen helt åt fanders. Bot och bättring på den punkten. Näst sista är OK utom att jag klättrade över kullen bakom stigen och missade själva tagningen. Ner till målet prioriterar jag säkerheten och struntar i kartan vilket resulterar i dagens sista bom.