Husa dubbeln (2012-04-29)

Det är med viss tvekan som jag lägger ut dagens fiasko. Först till det som var bra. Jag skötte den fysiska återhämtningen enastående efter gårdagens mycket slitsamma långdistans. Verkligen by the book och det fungerade. Men jag slarvade grovt med den mentala biten. Dessbättre är det ju väldigt enkelt att rätta till. Så till det smärtsamma. Dagen började med en svår oförmåga att hålla riktningen i stort och smått. T,ex. när jag går ur grönområdet på tvåan och tittar på kartan som jag håller den och tänker att framåt är norrut. Klart att jag letade på fel sida av kullen då. Eller när jag lite upprörd över det tänker att jag skall kötta mig till en färgglad sträcka på trean och efter 100 meter och ett litet grönområde kommer ut på stigvägen, 45 grader snett. Eller när jag går bra till jakttornet som sista säkra bortom det öppna på fyran och missar hela ringen på blott 100 meters löpning. Egentligen är jag ju en panter på kompassgång men idag vill det sig inte. Jag är lite snett på det mesta fast i mitten av loppet tycker jag ändå att tempot inte är så illa och det är det jag grunda tesen på att återhämtningsarbetet från igår sköttes väl. Elvan tror jag att jag letar efter en grop och står därför och tittar å en kontroll som sitter högt men utan idé om nästa steg så springer jag fram och kollar och känner igen kodsiffran. Förbryllad över det sätter jag av mot punkthöjden på 12an och läser till min förvåning att det skall vara en sänka. Skumt tycker jag och kollar om jag tagit rätt kontrolldef. Hemma med 400% förstoring och läsglasögon så ser jag att punktöjden är ritad som en pytteliten hästskoformad höjd. (Kartnormen föreskriver i 15000 del minst 0,25 mm från centrum till centrum av linjerna. Den här höjden är mindre än en mm åt alla håll i 10000-del och inom detta hästskoformad.) Ut från 12 sprang jag genom ett område med avsågat ris men med god sikt vilket reducerade min fart till 80-60 procent. Ett solklarta grönraster tänkte jag och sprang vidare. Dessvärre drev jag lite i sida uppför till 13 men stämde av med det området "Öppen lättlöpt mark med spridd vegetation". Det tog mig dryga 6 minuter att fatta att just det här trädlösa som intill förväxling liknade alla andra gulraster som jag sprungit igenom de snaste 24 timmarna var kritvitt på kartan och istället markerat enbart med "tydlig begränsningslinje-beståndsgräns". Och nog var det en tydlig beståndsgräns alltid. Fanns ju inte ett träd där. Jag skall sluta plöja kartnormen och istället ta kartan som en del i pusslet. Jag tror det blir bäst för alla. Till 14 misslyckades jag kapitalt med det som jag plågar ungdomarna med: Att trots bom ta nya tag och försöka göra något kul och bra med det som är kvar. Motivationen försvann lika snabbt som spriten i en stormkokande glöggkastrull. Å så var man sist igen. Fast revensch-sugen.