Tiomila (2016-05-15)

Sträcka 9 i andralaget. Omstart och i sammanhanget relativt beskedliga 9 km. Tur att man har så dåligt minne. Rimligtvis borde självförtroendet efter de senaste veckorna vara långt under knähöjd, men icke.
1. Trångt i början och risk för rusning uppför alla höjdkurvorna till startpunkten. Men jag tyckte att gänget i alla fall en bit bak där jag hamnade var relativt behärskade. Vi var bara en handfull som gick höger förbi husen första halvan. Fattar inte riktigt varför, tycker fortfarande att det var bästa valet. På stigen uppför alla höjdkurvorna fick jag hjälp att lugna tempot. Det blev gång på led. Svårt att ta sig förbi, men det ar nog rätt bra för fortsättningen att inte spränga sig.
2. Både omfattning vänster och höger var gångbara alternativ, men båda kändes lite väl långa så jag försökte hålla mig hyfsat nära linjen. Förvånansvärt få människor i skogen. Antar att folk gillar stig. Jag höll mig i diket som ledstång sista halvan. Inte rakt på kontrollen vilket fick mig att oroas lite över min kompassteknik.
3. Ok, men jag borde kunna gå exaktare på linjen.
4. Började med at söka skidspår- Rätt mycket folk här. Men när gänget följde skidspåren vänster och dessutom slösa en höjdkurva, vek jag själv in i skogen. Ett dilemma. Värdet av att hänga med en grupp är rätt stort, men vad gör man när man tycker att de väljer fel? Helt nöjd fram till ringkanten, men väl där så tar det usla beteende som jag kryddat tillvaron med senaste tiden över showen. Jag stannar upp lite, försöker tolka höjdkurvorna utan att fråga kompassen. På något sätt hamnar tanken 90 grader fel. Helt orättvist svär jag lite över kartan som saknar bland annat en tydlig punkthöjd. Slutligen faller polletten ner. Bommen kostar mer än tre minuter, men mindre än fyra.
5. Söker stigen, men efter vägen misslyckas jag med riktningen och blir återigen oroad över min kompassteknik. Får jobba för att komma rätt.
6. Börjar följa ett spår. Når stigen och är tacksam för korsningen med surdraget. Viker av och satsar på att kunna se storstenen på någorlunda långt håll. Funkar fint – mäktig sten!
7. Lite vätska och sedan orientering på riktigt. Jag ignorerar de två, tre löpare jag ser i skogen och kör mitt eget race. Total kontroll. Känner mig som en orienterare igen, vilket var rätt länge sedan.
8. Lite slarvig med utgången. Löpare före och jag kan följa dem mot kontrollen.
9. Kommer till stigen och bestämmer mig att följa den trots att det blir några meter längre. Orolig på slutet, men det gick bra. En del löpare runt omkring. Många. Verkar osäkra.
10. Rätt bra.
11. Grönt och grönstreckat känna olustigt. Ursprungsplanen blir ändå linjen. Men det gröna är inte inbjudande. Jag följer ett spår till vägen. Sedan blir det lite bökigare att ta sig till släpstigarna. Läser dessvärre at samtliga är släpstigar och ser inte att en av dem är riktigt stig. Den hade antagligen varit betydligt mer lättsprungen. Men på det hela taget får det rätt bra.
12. Man borde nog ha sökt asfalten västerut. Avslutningen helt ok.
13. Enkelt!
14. Lätt!
15. Trivial!
16. Springer på rätt bra.
Förvånansvärt pigg i mål. Kändes som att en sträcka på 13 km hade varit överkomlig för dagen. Fast det går ju inte att veta, kanske hade krokant helt om det hade varit ett par kilometer längre. Grämer mig över uselheten vid 4:an. Hade varit skönt att vara under 8 min/km.