Järladubbeln lång (2016-04-30)

Ibland när folk frågat vad jag håller på med så har jag dristat mig till att svara orientering. Vad sjutton skall jag säga nu?
Klassade loppet som mitt sämsta någonsin tills brorsan upplyste mig om att jag faktiskt var ännu sämre i Sälen förra året. Egentligen trotsar insatsen all beskrivning, men jag gör ett försök…
1. Tycker att jag börjar rätt kontrollerat. Stämmer av och vet var jag är när det börjar gå uppåt mot ringen. Saktar in några steg ock konstaterar stenen vid branten SO ringen. Full koll! Sedan vet jag inte vad som händer. Vaknar till när jag trasslar mig ner bredvid storbranten norr om kontrollen. Fattar att jag är fel, men begriper inte hur det gick till. Först efter en tur i kärret och en klättring tillbaka upp börjar polletten trilla ner. Ett litet koncentrationstapp och fyra minuter åt skogen. Nedslående start på loppet.
2. I stället för att jobba längs linjen Fick jag idén at undvika det gröna och reka nian på vägen. Utgången bedrövlig och sedan lunkar jag bara på med minimal kompasskoll och ännu mindre kartkoll. Så småningom kommer oron när jag inser att jag inte alls vet var jag är. Drar mig medvetet höger för att fångas upp av fältet. Funkar, för jag skymtar det genom träden på långt håll. Men det läskiga faktumet att jag inte vet hur långt jag sprungit ignorerar jag. Antagligen spelade minnet av hur jag utan sinnesnärvaro sprang förbi densamma. Så jag börjar en lustig dans som går ut på att leta kontroll och förtvivlat läsa in mig. Dessvärre råkar jag stänga av GPS:en så at fyra minuters kanelbullar är förlorade för alltid. Min klena tröst för min oförmåga att läsa in mig är att det är svårt när man är femhundra meter ifrån förväntad position. Till slut, alltför sent drar jag ner till fältet och avslutar därifrån. Tänk om jag gjort det från början. Det hade jag tjänat tio minuter på!
3. Bedrövad över at loppet är kört bestämmer jag mig att göra det bästa jag kan resten av banan. Det höll i 250 meter. Därefter viker jag helt omotiverat höger Får anstränga mig för att förstå vad som hänt för att så småningom kunna plocka kontrollen.
4. Lite svårt med motiviationen i det här läget. Orken försvinner som ett brev på posten. Men jag börjar hyfsat ändå enligt plan. Sedan viker jag återigen omotiverat. Denna gång åt vänster. När jag går över storkärret tror jag att jag att det är det ganska stora kärret höger om linjen. Stannar upp vid kraftledningsstolpen, men när jag inte omedelbart fattar vilken det är tänker jag ”strunt samma, det visar sig”. Hur smart är det? Märker när jag korsar stigen, men reflekterar inte över att den inte är med på kartan. Att jag sedan trcker in verkligheten i min kartbild är smått imponerande. Nästan imponerande är även att jag till slut faktiskt inser var jag befinner mig.
5. I stället för att gå på den inbjudan linjen får jag idén att runda höger bara för att springa på den gula sluttningen igen. Inte jättesmart.
6. Full koll in i ringen, men där lyckas jag lägga en minut.
7. Tanken vara att undvika det gröna, men jag misslyckades kapitalt och kom inte ur skräpet. Där försvann mer tid, ork, och humör. Sedan är det ok till kraftledningen. Men efter kröken på densamma bestämmer jag mig för att vika av vid andra stolpen. Säger lite om dagens insats att jag inte klarar att räkna till två. Viker redan vid första vilket skapar förvirring längre fram. I ringen rundar jag en mäktig svart pippi. Den majestätiska fågeln får tillsammans med vädret klassas som dagens behållning.
8. Ok
9. Någorlunda enligt plan, men fast jag tyckte att jag hade koll var det snarare en slumpmässig huvudvridning som fick mig att vika mellan kärren. Å kärret i ringen räddade mig från att fortsätta förbi densamma. Trodde inte att jag hade passerat sankmarken. Hur kunde jag missa den?
10. Lyckas inte ens att ta mig ner till fältet på ett godkänt sätt. Väl där är det inget större fel på resten av sträckan, men fort gick det inte.
11. Trivial
12. Trivial