Måsenstafetten (2016-03-20)

Jag är lite konfunderad. Sprang ungefär lika långt på bara några minuter sämre än på lördagen men upplevelsen var helt annorlunda. Det här var enormt tungt. Benen ville inte röra sig framåt och för mig verkade det som om jag nästan stod still. Ingenting kom heller gratis utan jag var snett på minst hälften av kontrollerna och passade på att kliva in i formidabla stenformationer så fort tillfälle gavs. Har inte någon riktigt bra förklaring än. Startade i alla fall mitt i HD10-starten eller något liknande. Fullt av knattar på vägen med tillhörande föräldrar som säkert hade attackerat om jag knäat någon i ryggen. Chockad över tyngden i löpningen upp till ettan tappar jag ingången och krokar direkt. Förlorar säkert ett halvdussin placeringar när jag skall klättra ned till tvåan. Det bara visslar förbi långbenta gubbar. Låter mig luras av kartan in till trean. Justerar felaktigt höger eftersom jag uppenbart springer i ett rastrerat område som dock visade sig vara vitt på bladet. Självförtroendet skakar till och fyran hade jag nog tagit om jag inte sneglat för mycket på en gubbe till höger och ett helt kafferep som slagit läger vid en annan kontroll. Sexan förstår jag inte hur jag lyckades ta. Förmodligen ren flax. Mycket lurig både till placering och kartåtergivning. Vecklar upp sjuan och ser det största grönrastret jag någonsin sett. Det fick bli en omfattning höger i panik. Tvekade väl lite på det men sen såg jag att det gav en bra ingång till kontrollen och då föll klubban. Fast mycket väg gör mig trött och väl framme hamnar jag i ett H17 drag och istället för att kika på kartan höjer jag blicken (Tack för den Egil) och inbillar mig att det är min kulle vi alla är på väg mot. Icke! Fast det var skönt att få vila ett tag. Man kan se efter att jag lyckas hålla lite fart till dess jag springer på en monumental brant med imponerande utsträckning helt utan handlingsplan. En blond 25 åring ropar något i stil med ”Det funkar” och sätter igång att klättra upp för branten med hjälp av händer, fötter och haka. Jag gör ett tamt försök men rasar ned och beslutar mig för att försöka runda vilket tar eoner av tid. Och sen skall jag ned för eländet utan att bli omkullsprungen. Tittar därför bakåt och ser Jocke komma glidande i karakteristisk stil. Detta bekräftar bara min känsla av att jag gått i snigelfart idag och hjärnan tar ett stickspår kring hur mycket Joakim lyckats springa in på halva loppet och om det är rimligt att Niklas var så när Niklas i växlingen. Joakim förvirrar mig ganska rejält till elfte genom en plötslig kursändring men jag fortsätter och när han kommer sättande igen vet jag inte om han tagit kontrollen eller inte men då stannar han som tur är och konsulterar kartan. Som tur är finns det en fin ås till tolfte annars skulle jag behövt bestämma om jag skulle våga springa på Joakims rygg eller inte. Vid trettonde blir det paus mitt i ringen av samma skäl som för alla andra. Nedklättringen går i H80 stil men rakt. Tar vägen genom rosbuskarna till 15 och får offra lite tid för att rädda mina nya byxor. Rejält tilltufsad av Joakim kan jag till slut skicka ut Ove ca 3 minuter bakom Thomas men det räckte ju med ungefär ett upplopp.