Mila E1 (2015-11-11)

Dags igen för den speciella form av orientering som Mila utgör, masstart natt. Mönstret för mig är tämligen likartat varje gång. Försök att hänga med så länge det går. Hoppas på att inte vara helt vilse när snöret går. Återhämta via rejält sänkt tempo och försök samtidigt skrämma igång den egna orienteringsförmågan. Försök att successivt komma tillbaka upp i något slags anständigt tempo. Även den egna orienteringen bygger en hel del på åtminstone förhoppningen att få hjälp av andras lampor.
1. Vände på kartan och kände mig mycket nöjd med att jag omgående identifierade såväl norr, startpunkt och första kontrollen. Känslan höll en sekund ungefär tills gänget vek höger innan jag hunnit fatta var vi var och om vi kommit fram till startpunkten. Därefter blev det bara att trampa på, välja led och någon gång försöka plocka en placering eller två. Lustigt nog en tämligen uselt S till kontrollen. Hade för en gångs skull antagligen varit bättre att lämna ledet och orientera själv. Svårförutsägbart.
2. Redan glesare framför. Fick jobba för att hålla kontakt. Nöjd när jag fick stenarna att jag faktiskt hade kartkoll.
3. Sladdade alltmer. Löparna före sladdade också. Efter storstigen på väg ner mot diket slog jag av mig lampan och tappade ytterligare meter. Jobbade hårt i sankmarken för att närma mig. Storstenen i ringkanten kändes som en skänk från ovan. Plötslig full koll.
4. Kontakt, rakt på
5. Allt tröttare, snöret nära. Särskilt i backen upp mot femman. Gummibandet rejält sträckt.
6. Det sprack på väg ner till stigkorset. Han se att folk drog rakt upp iskogen, men jag insåg att de var för långt före med mer ork för att jag skulle få hjälp av de lamporna. Såg släpstigen till vänster och bestämde mig för att den skulle vara säkraste alternativet. Felbeslut! Skulle istället ha dragit upp och räknat med att få ny hjälp av lampor bakifrån. Släpstigen lyckades jag inte följa, otydlig i mörkret. Undrar om jag i det läget bara hade lampan på tredjedels effekt. Riktigt trött gick jag i princip uppför backen och tiden rann ifrån mig rejält. Vek intuitivt höger och letade mig fram rätt bra till boet.
7. En löpare före, men jag valde annan väg, med en Ravinenlöpare ur det yngre gardet efter. Stackar’n, inte rätt rygg att välja. Fast just den här kontrollen gick förvånansvärt bra.
8. Rätt bra bortsett från att jag höll på att tappa balansen och landa på Ravinenkillen när jag skulle uppför branten halvvägs. Fick hjälp att hitta kontrollen av en ensam damlampa en bit före.
9. Bra början, men ett infall att dra vänster kostade massa onödig tid. Kan inte ens redogöra för hur jag tänkte där.
10. Förvånansvärt bra. Förvånad både i skogen och så här efteråt.
11. Väldigt tveksamt in i ringen, men ändå ok får man kanske säga.
12. Här ett kalssiskt uppförsbackemisstag. Särskilt när man är trött. Man vill bara komma upp och går då för brant i stigningsriktningen i stället för mot kontrollen däruppe. Är det bara jag som gör så? Väl uppe kunde jag inte bestämma mig för om jag hamnat höger eller vänster fast det egentligen var självklart. Fortsatte gåendes framåt. Förvirrades lite av en grupp löpare som uppenbart hade andra gaffeln och skulle till min 7:a innan jag fick syn på lampor till vänster.
13. Eftersom jag fått orientera långsamt ensam så försökte jag nu sätta fart för att få lite draghjälp. Det var dock en bit fram till lamporna före, men jag hade hyfsat bra koll hela vägen. På väg in i ringen slog jag dock av mig lampan för andra gången. Fipplade på den i farten, men sprang förbi kontrollen. Räddades av Ravinenkillen som hängt mig hela fjärilen och som hade vänligheten att hojta till lite försynt.
14. Kanske inte precis örnkoll, men hyfsat.
15. Ganska bra. Kom ett par H21:or och brände förbi innan hygget, men de försvann raskt igen. Tog en höjdkurva för att slippa lite hygge. Vet inte om det var rätt.
16. Inte optimal väg, skulle ha fortsatt förbi lilla höjden innan jag vek höger mot kontrollen. Fast bra ändå för Hanna kom ikapp och förbi och jag kunde ta hennes rygg.
17. Hängde på Hanna genom bebyggelsen. Något förvirrad av de nyuppslagna husen på den på kartan obebyggda tomten. Precis innan skogen kom ett gäng bakifrån. Jag vek upp på toppen. Hanna var både snabbare och smartare när hon gick längre åt vänster.
18. Jobbade mig närmare meter för meter. På stigen efter fältet tog jag i lite extra för att gå upp jämsides och mumla något om att kämpa sista biten. Det funkade, för då ökade Hanna och jag fick falla bak igen.
19. Kanske hade jag kunnat hetsa ytterligare något om jag haft en snabbare pinne. Men knappast troligt.