DM lång (2015-08-30)

Det går inte så bra nu. Svacka är väl inte riktigt rätt ord. Någon typ av ravin kanske. Men det går över. Ettan är OK tycker jag. Har alltid svårt för långsträckor och speciellt i början så den här är jag mer än nöjd med. Redan på tvåan gör jag inte som jag tänkt. Planen är inte den bästa. Så här i efterhand hade jag föredragit ”Gula höjden med branten” + ”Sankmmaken med surdragssvannsen NV om ringen” + ”Ingång över de tre höjderna”. Men den valda planen var tillräckligt bra och helt genomförbar; ”Sankmark”+”Sankmark” +”höjd som sista säkra”. Vad händer? Jag missar första sankmarken vilket jag naturligvis fattar. Jag identifierar nästa men tar inte nödvändigt kartstopp för att reda ut vad jag skall sikta på. Vad är det jag springer mot? – frågan saknar plötsligt svar men jag fortsätter i något slags hoppas på det bästa. När längden är ute så går jag åt rätt håll efter eoner av tid (eftersom jag uppenbart inte står i ett kärr (bra där)) men utan att rätta till det självklara att jag är långt och högt.
Trean är inte så dum med tanke på att jag just gjort en A180. Blir ju med rätta lite omständlig då men helt rätt kortar jag avstånden och är noggrann i attacken.
Fyran har jag som bekant redan kollat på till ettan vilket ju inte är någon fördel på något sätt. Jag vet det och börjar därför omsorgsfullt. Bestämmer at tkärret är det mest unika och bockar av det, liksom nästa kärr men sen slår övermodet till och jag går på kontrollen istället för att gå in via det gula. A150. Utgången och transporten till femman är OK men planen var nog inte den bästa här heller. Testade första kärret och eftersom det var ok så tog jag det andra också och det gick bra. Det tidigt identifierade problemet i sida kom som ett brev på posten men löstes med högsta toppen till kostnad av ett kartstopp men vad händer sen? Mitt i det gula kärret upplever jag att jag är i det vita norr om kärret eftersom detta inte påminner om något kärr överhuvudtaget. Måfålöpningen åt NV är helt irrationell. Irrationell är det sista man vill vara. Tar mitt förnuft till fånga och fortsätter i rätt riktning men då utan någon som helst hänsyn till den just genomförda NV-NO förflyttning. Nu är jag mer än irrationell, faktiskt helt märklig. Påbörjar intensiv fundering på vad som hänt och när jag reder ut det så kommer jag fram till att jag då bör vara vid ett staket och i samma stund snubblar jag på taggtråden. Lite tur att den just där låg nära marken. A300 även om det är hårfin om det istället är en T300.
Tappar lite kontrollen på mitten av transporten till sjunde vilket är larvigt. Jag menar, vad skall hända. Det är fysiskt omöjligt att missa det gula. Varför inte bara stå på? Attacken är i alla fall bra trots störande löpare. Det här är som jag skall göra. Sakta in. Tänka att väntevärdet är bättre om man retarderar in mot kontrollen och styr om uppmärksamhet till omgivning och mikronavigering. Det har brorsan sagt.
Sen är det egentligen bara att springa i mål men jag tänker hinna med två hjärnsläpp till. Först tappar jag riktningen och följer fel staket ut från sjuan. T90. Sen underlåter jag att kolla kontrollbeskrivningen och springer förbi min egen kontroll eftersom mina gamla ögon tror att jag skall ha en sten. A140. Det finns få saker som sänker koncentrationen så effektivt som ett antal bommar. Nya tag till fredagsnatten.