FörSM Hellas och Södertörn (2015-08-22)

Det fanns inget i upptakten till den här tävlingen som indikerade det kommande fiaskot. Bra form, Favoritskog, Bra arrangör. Väl vid starten så började det väl kinka lite. Startfålla i uppförsbacka och gassande sol. Terrängen ut från startpunkten överdjävlig. Var skall jag sätta fötterna? Och sen en 6 minuters bom på första trots enormt mycket tid och sträcka inuti ringen. Var inte beredd på att kontrasten mellan orange och det gröna i kärret skulle vara så dålig i solskenet. Jag såg helt enkelt inte skärmen. Fortsätter att brottas med terrängen i ett plågsamt lågt tempo. Sen slår den till som en klubba. Kör en kontrakurs för första gången på rätt många år till sjuan. Får in terrängen finfint i kartan utom att stigen kommer några steg för sent och är lite vag. Justerar för det. Då finns plötsligt ett riktigt stort kärr som inte går att förminska ens i min hjärna. Här följer 15 minuters mycket intensivt tänkande som mal ned hjärnbarken till potatismos. Men någon ordning blir det inte. Bestämmer mig för att ge upp och springer på kompass mot vägen när en kontroll skymtar till. En koll på kodsiffran berättar att det är min sjätte som jag tog för 25 minuter sedan. Gör ett nytt försök på sjuan men även om kroppen fortfarande har lite att ge så är den mentala utmattningen total. När sjuan inte direkt dyker upp så tar jag beslutet att lunka hem med hänvisning till familjens bästa. Trodde mig verkligen inte förmögen att göra några fler kontrakurser och jag är direkt imponerad över hur jag i min justering för kärret vänder kartan rätt igen utan att upptäcka att jag sprungit åt fel håll de senaste minutrarna. Hur är det möjligt?