Ravinens tredje kväll (2015-07-01)

Vet inte hur jag skall förklara det. Skall jag dra pollenvalsen eller sömnbristen pga U21 landslagets EM guld i går kväll? Eller är jag bara lite korkad? Jag drog i alla fall upp för Hammarbybacken. På den branta sidan. I onödan. Skulle naturligtvis tagit vänstervalet och sprungit nedanför. Tur att lille e gjorde det. Vansinnet får lov att sluta med min generation. Hit men inte längre. Det satte i alla fall sin prägel på resten av loppet. Vid tvåan var jag ikapp och om en annan gubbe som tog god tid på sig i både orienteringsmomenten och själva förflyttningen. När jag flämtande kommer runt toppen av stockholmsalpen så ser jag honom vika ned vid odlingarna långt där nere. Sådant tär på självkänslan. Men vi skall träffas igen. Nästa gång vi ses tittar han förvånat på mig halvvägs till fjärde där jag ligger framstupa i ett tämligen vattensjukt kärr. Tröttheten min är tämligen monumental och det är först närmare femman som jag blåser om igen, som jag tror för sista gången. Sen börjar terrängen trassla för mig och höga knäuppdragningar finns liksom inte längre i repertoaren. Framåt åttonde och nionde slår det sig på orienteringen och jag krokar friskt. Förflyttningen mot tionde blir också en krokig historia. Bekvämlighet inträder. Varje liten stam, sten och kvist tas som ursäkt för att gå några meter här och där. Ryckigt minst sagt. Och så får jag för mig att jag är framme. Snurrar ett tag. Gubben från femte passarar i snigelfart och förvåning i vad som tre minuter senare visar sig vara rätt riktning men det föranleder ingen omedelbar åtgärd från min sida. Lommar så småningom iväg mot 11 men strax innan nedklättringen rinner den sista skvätten tävlingsinstinkt av mig. Förlorar inlöpningen mot två tjejer trots att det är stig. Detta var sjätte dagen i rad så nu blir det säkert bra med två dygns vila. Har ingen aning vad jag kan ta med mig för positivt från det här loppet.