Järladubbeln långdistans (2015-05-03)

Tung dag i skogen. 75 minuter utan något flyt alls. Och ingen/inget att skylla på. Besvärligt läge.
1) Startpunkten ligger ju på armlängds avstånd från startrepet så det blir att titta på var de andra tar vägen. Uppför stigen till höger tycks det så jag tar samma väg. Är väl mer bekymrad över mjölksyrapåslaget än kartan och så glimtar en kontroll till i höger ögon vrå och den måste jag tydligen titta på även om den uppenbarligen inte hänger i en sankmark. Vips är jag under branterna och vägen tillbaka blir lång. Förmodligen är jag sist i fältet efter den starten.
2) Skakar av mig ettan och väljer att gå stigen till höger men den är bökig att springa på och det blir inte någon riktig tid till inläsning. Faktum är att jag har svårt att avgöra var jag är. Egentligen vill jag vara på släpstigen in norr men hjärnan får aldrig tid att utvärdera och än mindre exekvera det alternativet. Viker alla fall av rätt och strävar vidare om än inte i superfart. Vet precis var jag går upp men väl uppe så vet jag faktiskt inte vad jag tänker. Förmodligen inget. Dagens andra monsterkrok är ett faktum.
3) Sätter av mot trean som verkar enkel men icke. Ny bamsekrok. Börjar kännas tjatigt.
4) Springer och dricker fast jag inte behöver, mest för att bryta mönstret.
5) Gillar varken höjdkurvorna eller branttecknen så jag springer ut vänster på väg och viker in. Förmodligen bland bottenskrapet på denna kontroll.
6) Nå, det här var väl ändå rätt hyfsat i jämförelse med resten av dagen. Håller liksom höjden.
7) Planen är att gå ut till stigen i norr. Men den kommer aldrig. Man ser varför. Hade jag kompass på tummen? Väl ute på den mindre stigen tror jag att det är den större och tar automatiskt till vänster. Varför kan man fråga sig när jag självklart räknat ut att jag sprungit för långt till vänster redan. Det hade ju varit fel redan på rätt stig så att säga. Rättar i alla fall till det hela men går sen in i fel ”ränna” vid kärret. Ytterligt väl gillrad fälla av banläggaren. Var helt övertygad om att jag var i rätt stråk. Men icke. Resten är en följd av det. Man förstår att det blev extremt virrigt som vid många andra riktiga parallellel.
8) Har väl gett upp lite kan man se på farten. ”Bra härifrån” kan man bara köra ett visst antal gånger. Till slut får man ställa om till ”träning”.
9) Skulle kunna fått lite draghjälp av duktigta H18 grabbar men jag blir bara bedrövad över hur snabbt och obehindrat de rör sig. Brottas ett tag med rullatortankar.
10) Inser att det kan bli knixigt detta så jag tar sikte från steget. Men så dyker det upp bra namn i H18 som är givna ryggar…normalt…. Men inte idag. Fullt kaos inträder. Dammsuger grönområdet vilket tillslut betalar sig.
11) –
12) –
13) Det är omöjligt att förklara beslutet att efter långt betänkande vika höger istället för vänster. Omöjligt, helt omöjligt.
Kände i skogen att jag kan vinna på att lägga mer av träningen som skogslöpning. H18 killarna inspirerade till det.